Tosteberga ängar

Skånes egentliga skärgård finns mellan Åhus och Blekingegränsen. Kusten består av flacka och steniga betesmarker som hyser en mycket artrik flora och fågelliv.

Blockrika betesmarker 

Tosteberga ängar är beläget vid Skånes enda skärgård, en moränkust med öar och skär. Området växlar mellan öppna ytor och täta busksnår, där hagtorn, slån och nypon dominerar. I skydd av dessa stickande buskar växer t ex hassel, fläder och skogskornell upp. Marken är mycket blockrik och längs de gamla brukningsgränserna löper vällavade stengärden.

Art- och individrik flora 
Den tidiga våren inleds med en rik blomning av blåsippa, vitsippa och gulsippa. Sipporna avlöses av mängder med gullviva, backsippa, St Pers nycklar och göknycklar. En raritet som trivs på den torra, kalkrika marken är den sällsynta fältnockan. På fuktigare mark växer även majviva, ängsnycklar och älväxing.

Ett fågelrikt område
I de täta buskagen finns ett rikt småfågelliv med bl a näktergal, trädgårdssångare, törnsångare, törnskata och hämpling. På de öppna strandängarna häckar strandskata, rödbena, större strandpipare och tofsvipa. Kustpartiet och öarna utanför är i sin helhet mycket fågelrikt, med många häckande änder, gäss och svanar. Ett stort antal havsörnar övervintrar längs kusten och ses ofta sitta på stenar i havsbandet. Skötseln av området är inriktat på att vidmakthålla dess karaktär som omväxlande öppen och buskklädd betesmark. För att området inte ska växa igen måste det betas och även röjningar är ibland nödvändiga.

Källa: Länsstyrelsen i Skåne län

 

Gyetorpskärret

En knapp kilometer norr om naturreservatet Tosteberga ängar, ligger det mycket artrika Gyetorpskärret. Kärret är känt som en rik orkidélokal ända sedan 1891 och ännu idag är det den överlägset största av Skånes fyra flugblomsterlokaler. Andra orkidéarter som påträffas i kärret är ängsnycklar, brudsporre, honungsblomster, Jungfru Marie nycklar, nattviol, kärrknipprot och majnycklar.

Ett kärr rikt på liv

Det topogena extremrikkärret ligger i en mosaik med kalkfuktäng och strandäng. Fuktighetsförhållandet är varierande, bland annat genom en mycket tuvig struktur över stora ytor. Typiska arter för rikkärr och kalkfuktäng förekommer tillsammans med torrängsarter, de senare växer uppe på tuvorna, till exempel brudbröd, klasefibbla och vårbrodd. Den i inventeringen avgränsade rikkärrsytan innehåller både rikkärr, kalkfuktäng och strandäng, eftersom gränserna mellan de olika vegetationstyperna är otydliga.

Vanligt förekommande arter i rikkärrspartierna är exempelvis plattsäv, slankstarr, ängsstarr, tagelsäv, slåtterblomma, kärrspira, tätört, majviva och guldspärrmossa. Det finns enstaka förekomster av de typiska rikkärrsarterna loppstarr, gräsull, näbbstarr, kärrspärrmossa, kärrmörkia, späd skorpionmossa, korvskorpionmossa och grov gulmossa.

 

Under 2007 gjordes en inventering med avseende på landsnäckor i kärret. Dels hittades den rödlistade arten större blåssnäcka, dels smalgrynsnäcka som är medtagen i EU:s art- och habitatdirektiv.

Rikkärr är ett samlingsnamn för våra artrikaste våtmarker. Det är näringsfattiga myrar som är rika på mineraler, vanligtvis kalk. Miljön gynnar en speciell flora och fauna med många hotade arter av kärlväxter, mossor, svampar, skalbaggar, snäckor och fjärilar.

I Sverige finns fler än 160 rödlistade arter som är knutna till rikkärr, ett sjuttiotal av dem är klassade som hotade. Det finns 154 rikkärr i Skåne, sammanlagt 115 hektar. Det minsta är knappt 100 kvadratmeter stort, det största drygt sju hektar.

Rikkärren är bundna till kalkberggrund och kalkrika avlagringar. De är därför koncentrerade till framförallt sydvästra Skåne, Österlen och Kristianstadsslätten. Minskningen beror på dikning, uppodling, för svagt bete eller att bete har upphört, övergödning och försurning. Skåne och Gotland är de län med flest antal hotade rikkärrsarter.

Källa: Länsstyrelsen